Indien
2016 ÅRET PENGARNA TOG SLUT
Vi skulle till Indien och andas kultur och äventyr. Uppleva ett helt främmande land och njuta av livet med våra alldeles förstora backpacks på ryggarna i hopp om att komma hem med väskorna fyllda av nya erfarenheter och ja, en och annan souvenir. Att landa i ett totalt främmande land långt ifrån Sveriges säkra gator kom som en chock. Jag och mina blonda vän på samma 165 centimeter som mig fick en tankeställare när vi landade i livliga Mumbai och färdades fram i en taxi från flygplatsen som om vi vore i ett rally-spel. Var hade vi två små 23åriga tjejer hamnat?
Dessa omtalade erfarenheterna vi hade samlat på oss längst resan var inte bara kultur och historia, tyvärr fick vi även känna på hur stor makt en premiärministern kan ha och hur man kommer runt Indiens banksystem på snabbaste sätt. Vi hade lyckats fara in i ett land där sedlarna skulle tryckas nya och den svarta marknaden skulle rensas, där pengarna över en natt inte var värda mer än toalettpapper. Nu var vi i Varanasi och funderade på hur vi skulle lyckas resa vidare med en summa pengar som skulle räcka till endast taxiresan till flygplatsen.
Vi hade precis avslutat en god indisk kryddstark gryta och till min stora förtjusning avslutat med söt rispudding med russin. Vi gav damen som hade serverat oss en bunt rupies i betalning tills vi blev avbrutna utav en främmande man som hejdade oss och säger att vi ska betala med 500 eller 1000 rupies. Vi förstod knappast vad mannen menade och vi lät magkänslan tala för att lyssna på mannen, han såg dessutom väldigt upprörd ut. Dagen efter skulle vi få veta precis vad den främmande mannen pratade om.
8 november 2016 var datumet då Indien gjorde ett snedsteg på vägen mot rättvisa vilket satt hela landet i en ekonomisk obalans. Indien ville bli av med korruption och rensa ut den svarta marknaden från ogiltiga sedlar. Hur löser ett land med 1,3 miljarder invånare detta? Jo, vi gör sedlarna ogiltiga och trycker nya! Om de nu hade en bra plan för detta sedelbytet så måste jag säga att den ej var genomtänkt eller ens i närheten av funktionell. Nu pratar vi om ett land med miljarder invånare varav 80% av betalningarna sker kontant. "Ingen fara det löser sig", kan man undra om Narendra Modi, Indiens premiärminister tänkte när han ogiltighetsförklarade 86% av landets kontanter.
Där stod vi med våra gula forex-kuvert fyllda med pengar på Varanasis trånga gator, förvirrade i den oförståeliga röran, som om inte Indien är landet-kaos utan pengar problem. Vi hade endast giltiga pengar nog för att ta oss till flygplatsen och plan B var att flyga hem. Vi hade pratat med ett antal resenärer som hade beslutat sig för att lämna landet i brist på pengar. När vi till slut hade förstått att inget mirakel skulle ske, det är ingen magisk bankomat som skulle producera flera högar med pengar i sympati till oss. Dessutom var vi turister minst tillägnade den lilla smulan sympatin som gavs från de högre makterna, vi höll tummarna för oss men även de 1,3 miljarder invånare som blev bortrövade år av kontanta besparingar.
Hur skulle vi få tag på pengar? Helst fort då varje dag kostade oss de få pengarna vi hade i våra fickor. Nu i efterhand kan jag inte annat än att ge mig och min tappra vän en klapp på axeln för vi hade tålamodet att kämpa oss igenom denna process.
Första och främst var planen att gå till en bank, givetvis tänkte vi och all lokalbefolkning i Varanasi lika. Vi ville göra processen smidig och snabb därför valde vi att sätta oss utanför en bank redan klockan 7 på morgonen. Vi ville roffa åt oss de få sedlarna vi kunde växla in först innan resten av staden vaknade till liv! Vilket efter 3 timmar i kö visade sig vara en framgångsfaktor. Bankerna hade systemet att du endast fick växla in rupies i värde av 200 svenska kronor, så de nytryckta sedlarna skulle räcka till alla och du fick bara växla in pengar en gång per dag. Här hade vi våra söta leenden och vårat blonda hår till fördel då vi märkte snabbt att vi blev prioriterade först i kön, möjligtvis för vi var kvinnor och turister. När det gällde ATM´s så var principen följande, först fick militären hämta ut pengar, sedan turister, sedan kvinnor och sist männen. Denna människouppdelning sorterades i 4 olika köer och det var sällan pengarna räckte längre än till turisterna innan bankomaten fick slut på pengar. För oss kvarstod dock problemet och vi behövde mer gamla sedlar att växla in, var skulle vi få tag på de?
Vi besökte en travel agency med kortläsare, egentligen för att diskutera flygbiljetter ifall vi skulle behöva lämna landet. Men när mannen som jobbade i butiken berättade om sina högar av gamla sedlar, då slog det oss att han skulle bli guldgruvan för ett sedel-köp! Genom mannen så köpte vi gamla sedlar och betalade han med kort vilket bidrog till att vi kunde besöka fler banker. Turen i oturen så hade vi fastnat i Varanasi, bankomaternas och bankernas paradis! Och efter 4-5 dagar av besök på banker och bankomater så hade vi tillslut skrapat ihop pengar nog för att kunna fortsätta vårat äventyr.
Någonstans känns detta som Indien i ett nötskal. Jag förstår och accepterar syftet med att få bort de stora sedelhögarna som göms under madrasserna och att få koll på skattesmitare. Att gå ut med nyheten i sista sekund var ett försök till att uppmana människorna att det var nu man skulle släppa allt man innan syssla med och gå raka vägen till banken och sätta in kontanterna. Tanken kan ha varit god om allt hade skett med en gnutta av baktanke. Tillexempel att Indien är ett stort land? Som att den lilla detaljen att trycka nya sedlar innan förbjuder de gamla, de kan jag tycka är självklart. För att inte tala om att bläcket tog slut redan de första dagarna vilket fördröjde sedel produktionen ännu mer.
Landet är fantastiskt, färgglatt, livligt och Indien är kulturernas mecka och ett land jag skulle vilja ge ett försök till. Men att besöka landet i denna tid var en utmaning och ett mycket större äventyr än vad jag kunde ana.