Den första MC-resan 2016
Där stod jag i kön till toaletten, hjälmen och MC-jackan i armen, i en restaurang i Franska alperna. Inte trodde jag att man kunde bli så förbannad av ett toalettbesök, men den franska mannen framför mig i kön bevisade snabbt att inkompetens även fanns i Frankrike.
"Are you a bikerwife?" frågade den främmande mannen och kollade på mig. Eftersom jag var ny i motorcykelvärlden fick mannen förklara fackordet "Bikerwife". Detta betyder tydligen baksätesåkare, eller passagerare.
"No, I got my own bike, the black kawasaki stadning outside", säger jag med stolthet och pekar på min vackra vapendragare som stod parkerad precis utanför restaurangen.
"No you can´t drive, that´s not your bike, you can´t drive a motorcycle". Efter ett rads olika påhopp, om att lilla jag inte alls är en motorcykelförare, jag är bara en liten bikerwife. Trots mitt tjat om att bevisa motsatsen lämnades diskussionen oavslutad med att toalettdörren låstes upp, mannen gick in och jag stod kvar. Jag, en 160 centimeter svensk liten 22 årig tjej. På min första motorcykelresa.
Jag kommer, i all framtid säga att mina 30 dagar i Europa med min Kawasaki er6n är en av mina favoritresor. Allt var nytt. Allt gav adrenalin och spänning. Dessutom körde jag min drömhoj! Genom de perfekta asfaltsvägarna, över alptoppar och fort farandes fram genom Tysklands auto-bann. Jag levde mitt dröm liv. Mitt liv på två hjul. Jag var oövervinnerlig.
Min kawa. Som egentligen var en strypt tung motorcykel, förblev tung under resan.
"Det var ett problem att inte kunna accelerera lika snabbt som alla andra", löd min förklaring till varför skruven, som begränsade min körglädje åkte av. Lika snabbt som korken flög av alla de spännande vinerna vi kom åt under resans gång.
Varför motorcykel? Varför inte motorcykel, om ni frågar mig. På en motorcykel får man med allt. Bärhjälp, naturupplevelse, körglädje, solens strålar som uppskattas lika mycket som den nedkylande fartvinden. Resan är inte en transportsträcka, resan är målet. Glädje från A till B, med en massa spännande stopp. Tänk er en bil. Air condition och känslan av att vara instängd, dessutom ingen körglädje alls.
Det bästa på denna resa var franska och italienska alperna. Sanningen är att det vilade mycket hatkärlek över bergstopparnas serpentinvägar. Då jag var splitterny i den tvåhjuliga-världen och förmodligen den mest oerfarna hojbruden på vägarna. Var dessa kurvor en utmaning. Med endast ett 10 tal rondeller i bagaget innan resan, var min kurvteknik inte mycket att skryta över. Är det ett ställe man ska lära sig att ligga ner i kurvorna, då är det alperna! Vackra mystiska alperna. En klar 10 poängare för dess utmaningar och massiva natur.
Eller en annan favorit var när vi stannade i Garda sjön under några dagar. Höjden av lycka toppades när jag insåg hur bra livet var. Vi reste runt i Europa. Resa som är det bästa jag vet! Vi körde motorcykel, vilket för mig var en stor utmaning och spänning från morgon till kväll. Adrenalin-nivån var precis där jag ville ha den. För att toppa denna storslagna vistelse i Garda sjön, beslöt vi oss för ett dyk. 30 meter ner i de kalla klarblåa Lake Garda. Kallt och förfärligt, 4 grader på 30 meter. På sjöns djup är vackra Garda sjön inte så vacker längre. Mestadels fylld av skräp och grumling grå sikt.
Men här, i de kalla vattnet som gav svårigheter att andas. På grund av den tryckande kylan. Här uppenbarade sig lyckan, lyckan över att kunna välja lycka. Så enkelt var det. Resa, motorcykel och dykning. 3 saker utav de bästa jag vet. Samtidigt! Hur kommer det sig att just jag hamnade här, i denna lyckorusning? Jo, därför att enbart jag själv valde det.
Tack Europa, kawan och modiga lilla jag för jag bestämde mig för att våga, en gång i tiden!