"Ditt jäkla snö monster! Blåsiga, kalla och omöjliga berg". Ungefär så tänkte jag under min promenad ner. För på ungefär 5000 höjd meter hade jag bestämt mig. Elbrus, du vann jag kommer inte få beskåda den utsikt du ger oss i belöning på toppen- för jag kom aldrig dit.

Jag och mina två vänner jag gick med började klockan 03.00. Vad äter man för frukost? Nudlar kunde inte ha varit ett sämre val men några få skedar nudlar gick ner även fast klockan var helt opassande tidigt. Där efter öppnade vi dörren från våran hydda och möttes av kyla och vind. Egentligen vill jag hoppa över biten där jag berättar om mitt misslyckade. I det stora hela var det inte bara en sak som gick fel denna morgon utan många små faktorer som bidrog till den bittra hjärtskärande promenaden ner från min dröm.
1. Jag hade MC-handskar. Idioti!
2. Jag och Andreas delade väska men delade inte samma tempo.
3. Jag försökte hålla grabbarnas tempo istället för att dom höll mitt långsammare tempo.
4. Jag kände en konstant stress. Att försöka vara vara snabb när det absolut bästa du kan göra är att vara långsam.
5. Dessa förbaskade nudlar! Vem äter ens nudlar 03.00?

Jag hade gått i 3 bra timmar. Den sista timmen var olidlig. Kände en klump i magen utav stress. Att Andreas gick snabbare och inte klarade av att vänta på mig på grund av kylan var en av de större faktorerna till att det brast för mig. Vi delade väska vilket stressade mig ännu mer, att det skulle inte fungera att gå tillsammans. Samtidigt som hjärnan ville mer sa kroppen stopp. Även efter vi separerades uppe på Elbrus branta backe så försökte jag yttligare lite till för kämpa mig upp. Men all kraft var slut, jag var ensam, besegrad och förstörd.

Dagen efter hade vi packat ihop all våran utrustning, lämnat tillbaka allting till uthyrarna. Grabbarna som tog sig upp firade och deras glädje spred lika mycket värme som avundsjuka. Hur glad jag än var för deras skulle så var det mina fötter som skulle stå på toppen, också! När väskorna var packade kändes det som jag drog ett sträck över en dröm. Ett mål jag har haft så länge. Någonstans här kände jag att mitt misslyckande är bara ett misslyckande om jag ger upp. Så morgonen efter kollade jag med tårar kvar i ögonen på vädret och det såg ut att vara en alldeles utmärkt dag att bestiga monstret dagen efter. Skulle det vara min dag?

Arg, målmedveten, ledsen, glad, irriterad, målinriktad. Säg någon känsla som inte passerade genom kroppen som ett blixtoväder. Ett ny chans med bra väder, ett väder jag inte skulle låta passera utan att ge helvetet på jorden en andra chans.
- "Ni två kan fortsätta åka vidare och jag möter upp er sen".
- "Jag följer med".

Ingen människa på hela jorden vill gå upp för Elbrus två gånger. Dessutom inte två gånger så tätt inpå. Jag vet faktiskt inte än idag varför Andreas bestämde sig för att följa med mig tillbaka. Men han gjorde det och hur tackar man en person för att följa med upp för 5642 höjd meter? Jag vet inte. Men från mitt hjärta och så mycket mer, TACK Andreas!

Samma dag som började i tårar och en tom känsla i kroppen blev några timmar senare en ny gameday! Tillbaka till samma shop för att hyra utrustning. Tillbaka till samma restaurang för att vräka i sig mat och kolhydrater. Tillbaka till samma hydda på 4000meters höjd. Tillbaka utan nudlar och MC-handskar. Tillbaka med tidernas fluffigaste tjocka handskar som säkert hade passat för att bestiga Everest, och så tidernas godaste banan.

Samma dag och kvällen innan gameday och sanningens ögonblick, gick jag mest med pirr i magen. Tänk om jag skulle misslyckas igen. Tänk om jag vaknar upp och helt enkelt har en dålig dag. Det var så många "tänk om" tankar som pågick i huvudet när jag till slut somnade på 4000m. Det är så som alla säger, det är svårt på riktigt att somna på hög höjd!

Andreas sa att "de minsta du kan göra för att jag ställer upp på detta är att servera kaffe med kokosolja innan vi beger oss av 02.00". Har nog aldrig serverat en kopp kaffe så ödmjukt i hela mitt liv! Sen bar vi oss av. Får nästan gåshud att skriva detta men vilket jäkla anamma humör jag vaknade på. Sån beslutsamhet och fokus på att nu ska jag och vi upp på toppen! Det var som att det detta var det viktigaste jag någonsin skulle göra. Starten gick faktiskt bra. Ingen vind. Flyt. Energi. Glädje. Utsikten var magisk, för denna gång blickade jag även ut över soluppgången för jag inte hade en storm som aggressivt for rakt in i mitt ansikte, som sist. Ett mål uppfyllde jag redan här - jag njöt! Sista biten var ospårad för vi var dem första ut för dagen. Turen var att Andreas redan visste vägen efter tidigare dagar. Här var det tungt, så tungt. Här räknade jag steg 1, 2, 3, 4, 5, paus. 1, 2, 3, 4, 5 paus. Energin drog sig ur. Jag hade under morgonen hittat en förpackning bitsocker och lagt två sockerbitar i min jacka, så under den tuffaste strapatsen knaprades det även två sockerbitar. Fruktansvärt äckligt! Men efter en tung backe uppför, i lös snö med stegjärn och yxa så kunde man till slut långt bort se en skymt över en topp. En topp jag har längtat efter i flera år. Den känslan är obeskrivlig och jag stod inte ens på toppen än.

Jag gick först, Andreas stannade nedanför toppen för att fotografera. Så mina trötta ben kämpade sig upp på toppen själv. Eftersom vi var först så kunde inte ett enda fotspår ses. Sen stod jag där på toppen av Europa! Det är svårt att kontrollera känslorna när kroppen inte orkar hålla sig fokuserad. Det var skratt blandat med tårar när jag själv stod på en snötäckt kulle i Ryssland, vem hade trott det för 10 år sedan. Någonstans så kändes det som "var detta det". Jag menar, det var en skylt med lite klistermärken på, men samtidigt så var detta hela min värld för stunden. Jag kunde inte sluta le över känslan att jag vann, vann över mig själv och ett stort stort berg. Andreas fick en rejäl kram när han hade fotograferat färdig och kom upp för att gratulera mig. Hans andra summit på 3 dagar. 

Idag kollar jag tillbaka på Elbrus med lycka över hur mycket jag har lärt mig. Mycket handlar om hur man inte ska bete sig under en bergsbestigning. Hur många små dumma val som kan bidra till en stor besvikelse och en promenad ner. Det jag gjorde var helt och hållet "gör om och gör rätt" istället för att bara göra rätt på en gång. Det vilar en irritation kvar hos mig som säger att hade jag bara lyssnat på mig själv mer hade det kanske gått vägen första försöket. Istället föll jag för grupptryck, stress och press. Elbrus var en enorm lärdom som jag kommer ha med mig livet ut. En lärdom som kostade tårar men slutade i lycka!