Matterhorn - Vad hände sen?

 Jag tog mig aldrig till toppen. Men om jag hade kommit upp till toppen av Matterhorn, hade jag varit en lyckligare människa idag?

Där stod jag och min extremt stora packning i Vips, redo att ta den sista bussen ut till Sas-grund. Solen sken och med pirr i magen tänkte jag att det här kanske skulle gå vägen om vädret fortsatt visa sin vackra sida.

Jag anlände 5 dagar före min guide och grupp. Det var skönt att springa av sig i bergen. De gav ett självförtroende till min nuvarande fysik. Den som jag hade tränat upp under en längre tid. Jag hade fantastiska dagar. Själv i bergen där jag kunde få hålla ett så högt och svettigt tempo som jag själv ville.

Några dagar senare mötte jag upp guiden och en annan tjej som jag skulle spendera nästkommande 4 dagar med. 2 acklimatiseringsdagar och 2 topp dagar. Redan vid första mötet på kvällen förklarar guiden att vädret ser inte lovande ut och det är inte värt att satsa för toppbestigning om vädret inte är 100%. Visserligen såg jag också att det var några enstaka moln på väder appen. Och naivt litade jag på den med mest kunskap i rummet. En annan topp eller bestigning utlovades istället. Jag kunde inte undgå att känna hur enkelt min stora dröm silades genom mina fingrar. Eftersom jag hade betalt dyra 27000kr för en guide i 4 dagar och Matterhorn anses vara den tuffaste veckan. Då fanns ändå förhoppningar att jag skulle få min rejäla utmaning jag hade väntat på så länge trots allt.  

Vi besteg Weissmies 4017, en fantastiskt fin topp. Inte så utmanade som jag hade hoppats men eftersom detta var dag 1 så nöjde jag mig med detta så länge. Vi kom fram till nästa hytta tidigt, jag blev så förvånad att resterade av dagen gick ut på att dricka öl. Kände en uns av oengagemang.

Dag 2. Från hyttan vandrade vi till en bergsvägg och började klättra upp för Jegihorn. Minns jag rätt var detta en 300m, grad 5 klättring. Av dessa dagar var detta min favorit! Väggen hade sina svåra stunder men helheten var överkomlig. Detta var nog de närmaste Matterhorn-klättring jag fick komma. Efter en förmiddag med klättring tog vi liften tillbaka till Sas-grund. Fick ett sms på kvällen att vi skulle upp på toppen av Allalinhorn istället för Matterhorn dagen efter. Detta på grund av de dåliga vädret.

Dag 3. Vi alla möttes tidigt på morgonen. Vi tog en lift upp till bra många höjdmeter. Efter toppen funderade jag länge varför vi tog liften så högt upp när själva turen bara tog någon timme. Hade vi börjat längre ner hade vi fått ut mer tror jag. Kommer ihåg att tjejen som gick med oss nämnde när vi stod på toppen att "vi hinner med en till 4000m topp idag". Tror idén ignorerades men jag höll helt och hållet med. Istället tog vi en lift ner och avslutade med i vanlig ordning – öl. Inget fel med det, jag älskar öl. Men det var faktiskt inte därför jag var här.

På kvällen googlade jag "Allalinhorn". Den lättaste 4000m toppen i området stod de. Skulle detta motsvara Matterhorn? Vilken besvikelse.

Sista dagen, dag 4, tog vi bilarna längre bort till Andermatt och klättrade en rygg. Jag gillade att klättra och känna vassa stenbitar mellan fingrarna så detta passade mig. Dessutom hade en annan guide anslutit gruppen och jag fick springa över kammen med han. Det var skönt att få känna sig flåsig och trött. Efter detta lämnades jag och tjejen Sara i Andermatt av på en parkering och dessa dagar var förbi.

För att sammanfatta dessa dagar vill jag otacksamt säga att allt kändes trött och oengagerat. Självklart fick jag fina toppar och en bra upplevelse men de är inte proportionerligt till vad jag bokade in mig på. Jag betalade för den tuffaste veckan och fick ett litet bootcamp. De kändes som om guiden försökte intala mig att alla toppar är fantastiska. Själv kände jag att mitt halvår av drömmande inte kunde ändra mina tankebanor helt. Men självklart, vi hade fina dagar. 

Jag hade 5 dagar kvar i Alperna innan mitt flyg hem till Sverige och kände att jag ville maxa mina dagar. Jag gick till Zermatters som är den lokala guide agencyn i Zermatt. Jag frågade snällt om de trots allt fanns en liten chans till ett toppförsök av Matterhorn även fast detta skulle kosta mig yttligare 10000kr extra. Dock hade de inte guider till de men jag kunde följa med fransmannen Juan-pier till en 4000m topp som hette Pollux. Varför inte…

Morgonen efter mötte jag upp min nya guide och en tysk äldre man i förstora hyrda storskor. De var komik att se han framför mig i vårt replag klättra i bergen med ett par skor som vred sig på varje ojämn sten. Den nya guiden kunde inte förstå varför vi inte hade satsat på Matterhorn. "de har varit de bästa vädret på länge här..". Fan! Pollux var min favorit 4000m topp under mina veckor i Schweiz.

Sista dagen innan hemfärd bokade jag in mig på ett hotell nära flygplatsen. Jag hade alldeles för mycket tid på hotellet att grubbla. Löpning då? Min kropp är fylld av styrka och mentalt är jag redo att bestiga Everest. En enkel sökning på internet om löplopp skulle visa sig leda till Black river run i Västerås. 1 vecka efter jag kom hem. Jag kör!!

80 kilometer. 8 mil på en bana i min egen hemstad. Loppet gick bra. Så pass bra att när jag kom in i mål och fick jag höra "grattis". Jag tackade och gick ifrån målområdet. En man sprang ifatt mig för att tala om "grattis du är först in i mål". Här andades jag ut. Här var jag nöjd! Jag hade gjort något något extremt stort för mig själv. Jag har bevisat att vem som helst, till och med lilla jag som aldrig tränade för 6 månader sen kunde passera en mål linje. Till och med som vinnare. Jag vann inte bara ett lopp, placeringen var rätt obetydlig när jag tänker efter, jag vann betydligt mycket mer än så.

När jag skrev min projektplan så skrev jag två saker.

- Jag skrev att jag ville bevisa att vem som helst kan överkomma vad som helst. Allt handlar om prioriteringar och deadlines.

- Jag skrev också att målet var aldrig att stå på toppen av Matterhorn. Målet vara att stå nedanför och känna att jag har gjort allt jag kan för att ta mig själv upp. Väder och andra faktorer, de är inte i mina händer och inget jag kan påverka.

Att ta mig runt springandes 8 mil blev ett kvitto att hade jag fått chansen att klättra upp för Matterhorn. Då hade jag klarat de. Mitt hjärta och kropp vet det, vet det till 100%. 

Tack Adventure academy för push. Tack klättercentret för all hjälp. Tack alla som har klättrat, sprungit och inspirerat mig. Men framförallt tack mig själv som aldrig gav upp.