Mongoliet till Sverige - del 5 : Ukraina

Saker måste hända utav en anledning. Varför valde annars kolven på Andreas motor att balla ur precis 1 mil innanför den Ukrainska gränsen? Hur kommer det sig att vi sprang på en annan motorcykelkille som hjälpte oss med språket genom gränskontrollen så att processen gick smidigt. Sedan att vi mötte kille nummer 2, en främmande kille på motorcykel som stannade till vid vägkanten o nummer 2 kände en mekaniker och en kille nummer 3 som kunde köra oss till verkstaden. En mekaniker som dessutom jobbar natt! Vad är oddsen till allt detta? Detta är en orsak varför jag inte är orolig, saker löser sig alltid. 

Detta var våran början utav del Ukraina. Ett motorras som hände på grund att dem som servade våra tvåhjuliga krigare hade slarvat med oljan och att vi hade slarvat med att göra en efter check. Sånt som händer. Men tur i oturen så löste sig allt detta på endast 2 dagar, för hela 3000kr. 

Under tiden grabbarna i verkstaden meckade med Andreas motor, tog loss varenda mutter och skruv och byggde om kolven så den skulle passa våra motorer. Då bodde vi på deras övervåning, en blommig soffa och ett betong golv. Vad mer behövdes? På kvällen gjorde vi en barbeque och hade en trevlig stund med alla mekaniker. Vi är hedrade att dem ville hjälpa oss och dem är hedrade att vi valde att besöka deras land. Detta är så fantastiskt, att det finns så mycket hjälpande händer där ute!

Killen i hängselbyxor är våran hjälte! Han lyckades på så kort tid, med minimal sömn hjälpa oss med motorn. Du kommer förmodligen aldrig läsa detta, men från botten av mitt hjärta TACK!

Resan kunde rulla vidare men med följd av ett skramlande ljud, eventuellt ventilskrammel. Och vi hade hela tre länder kvar innan vi kunde glida på färjan i Lettland. Kommer vi ta oss hela vägen? Det funderade vi också på. 

Andreas och kille nummer 3 som hjälpte oss hitta mekaniker och en skåpbil som kunde köra oss.

Ja. Jag älskar nog Kharkiv. Staden som räddade oss och motorcyklarna.

Sammanfattning:

Nu börjar nerverna komma. Tidigare på resan fanns det perioder jag längtade hem. Eller snarare längta till att köra av färjan i Nynäshamn för att få känna seger känslan. Men desto närmare vi kom Sverige, desto längre bort ville jag. Att längta hem var även en hjälp på vägen. När vi körde i snön som vräkte ner i Mongoliet så fanns en värmande tanke alltid med. "Tänk när vi rullar av färjan i Svergie", det gav på något sätt hopp. Nu, i Ukraina börjar en borta längtan sakta smyga sig på. Vad är det man egentligen längtar hem till?

Önskar att vi kunde stanna längre även här. Att få ta del av mer historia. Kanske besöka Poltava istället för att bara passera förbi. I helhet så tycker jag att vi hade jätte fina dagar här. Här började vi även att passera stora skogar som påminde om Sverige. Tänk att nästa land skulle bli Polen...