Mongoliet till Sverige - del 6 : HEM!

Från Ukraina så färdades vi snabbt genom Polen. Vi hamnade vi en festglad sjö, åt skräp mat och promenerade. Wow Polen, ett land jag har besökt förut i dessutom samma tidzon. Vi lyckades av en slump hitta en jätte fin krokig väg genom en tätt beväxt skog. Dessutom var inte vi dem enda på tvåhjuliga fordon där. Många andra motorcyklar passerade. Motorcyklar med tyska, franska, svenska och italienska registrerings plåtar. Men ingen med kyrilliska mongoliska registrerings plåtar...

Jag minns inte om Andreas tutade eller vinkade glatt helt plötsligt när vi tuffade oss fram på en rak större asfaltsväg, vi var på väg mot Lettland. Anledningen var att vi hade passerat gränsen och för första gången på 2 och en halv månad, ingen gränskontroll! Det var ännu ett tecken på att vi började närma oss segern.

Här började allting kännas som hemma, även naturen.

I Lettland fick vi en rekommendation om en fantastisk camping plats. Efter en skumpig väg så ledde den oss ner till en nästan genomskinlig flod. Det stället var magiskt! Vi fick även två grannar som bestod av två männ med kajaker som hade paddlat till samma paradis. Eftersom det börjar bli de sista dagarna utav camping livet så ville vi njuta till max. Vi dukade fram ost, chark och oliver tillsammans med litauisk öl och spenderade kvällen i våra nya vänners sällskap. 

Tror dock att stället var allt för makalöst för att ens ge en tanke att ta fram kameran och ta en bild. 

Då var vi där. Efter precis 90 dagar så stod vi i Venspils med våra två motorcyklar. Två materiella ting med ett bagage av historia med sig. Varenda skråma vi har lyckats göra har ett minne och tro mig våra motorcyklar hade en hel del skönhetsfläckar. När vi stod på däck på färjan började jag fundera mycket över varför detta var en seger. Just där och då så var det ingen bubbelflaska som poppades och det var inget seger jubel. Det var tomhet. Att gå ifrån att varje ny dag är ett äventyr tillbaka till ett liv i Sverige och det som alltid har varit där under tiden vi har varit borta. Allting kommer vara sig likt, men är vi oss lika? 

Jag är stolt, glad, tacksam, överväldigad och imponerad. Detta har varit en resa som ger mig gåshud så fort jag tänker tillbaka. Vilket förbaskat bra sällskap jag hade med mig, hade varit tufft till och från själv. Men saken är den att jag är ingen cool mcbrud, jag är ingen mekaniker, jag känner mig för kort för många motorcyklar. Ja, jag är en 25årig tjej. Jag är inte erfaren motorcykelförare. Jag tog mig aldrig från A till B, Mongoliet till Sverige för att jag är i någon kategori är duktig. Jag tog mig HEM för att jag vaknade upp varje morgon och älskade det jag gjorde. 

Sammanfattning:

Motorcyklar: Malchin 250cc
Packanordning: Jag hade en vattentät billig duffelbag väska från XXL. Andreas spände på sina backpacks med spännband + en helt värdelös tankväska från xlmoto. 
Utrustning: Två hilleberg tält, två sommarsovsäckar, en vintersovsäck, ett bra och ett mindre bra liggunderlag, gaskök, Andreas campingstol, högtalare, eldriven pump till liggunderlaggen som laddas via USB, Intercom packtalk duo (helt värdelösa då båda gick sönder..). M,m.
Kläder: Jag är ett levande bevis på att du tar dig inte hem på bättre sätt med bättre kläder. Min uppsättning bestod av helt vanliga sommar kängor (kan vara anledningen till min stukade fot), biltemas mc brallor, Bering jacka (både jacka och byxor med avtagbart foder, guld värt!), billiga skyddshandskar jag hittade i Kazakstan var det kallt körde jag med vanliga handskar utan skydd. Pricken över I:et, världens bästa HJC hjälm. 
Antal kilometer: 1651,5km!
Antal länder: 8st.
Visum: 1 månads visum för Mongoliet och business visum med dubbla entry Ryssland. 
Resans favorit: Alla glada hälsningar vi har fått längst vägen och alla otroliga solnedgångar vi har lyssnat på first aid kit till tillsammans med ett glas vin.
Resans värsta: Jag hatar att köra i snö!!!