Jag skrattar lite när jag tänker tillbaka på Vietnam. Detta var mitt första steg mot något nytt. Ett annat sätt att resa på. Spontant och lite galet. Ingenting gick egentligen som det skulle och att låtsas som du vet vad du håller på med blev till en vardag, det fanns en överdos av komik kring de hela. Jag reste inte bara från det kaotiska Hanoi till det lite värre kaotiska Hue. Detta skedde på det mest värdelösa fordonet jag någonsin har suttit på. Det är alldeles för mycket heder att kalla detta fordon motorcykel, skulle hellre vilja kalla den röda, ringrostiga maskinen rishög. Men låt oss kalla han motorcykel.

Klicka på bilderna för större bilder. 

Jag landade själv i Hanoi, en stad som jag från redan första sekund lärde mig att älska. (Sen att jag drack mig berusad med en amerikanare och tackade ja till en båttur i Halong bay dagen efter jag anlände, det är en annan historia). Hur som helst, efter en båttur och en kamp att få ordning på min jetlag så mötte jag upp min brittiska vän jag hade träffat i Thailand några månader innan. Han hade precis anlänt när jag kom tillbaka från min tre dagars tur på havet. Det var här allt började.

Vi hyrde, så fort vi kunde en varsin motorcykel (läs rishög..) och begav oss ut från Hanoi. Till er som aldrig har varit i Hanoi föreställ er en hönsgård med tusen hönor men byt ut detta till en storstad med moppar, bilar och motorcyklar. I ställe för kackel så har vi miljontals fordonstutor som egentligen bara vill meddela vänligt till varenda fordon som de passerar att "här kommer jag". Irriterande om ni frågar mig. Med en ny kultur och ett nytt sätt att föra sig framåt så vi följde efter i dansen av alla dessa fordon.

Genom berg, små byar, regn och rusk men med ett leende. I allt detta kaos och i oförstånd så fann vi de komiska i att upptäcka Vietnam med hjälp av dessa motorcyklar. Endast 125cc. En person jag nyss träffat och en motorcykel som är så pass dålig. Vad kan egentligen gå fel? Senare under resan skulle det visa sig att en hel lista på saker kunde gå fel. Min brittiska vän gjorde en rejäl vurpa och min motorcykel vibrerade ur sig muttern till svingarmen m,m. Men just svingarms-historien är den som har fått denna resa att bli minnesvärd.

Mitt uppe bland bergen en regnig dag for vi framåt så långt och snabbt vi kunde för egentligen ville vi bara framåt. Om 2 dagar så hade jag en flygbiljett hem och min motorcykel skulle lämnas tillbaka. Men det är klart gudarna hade det på känn och satt hinder i min väg. Rätt som det var kände jag hur hela ramen och allt som höll fordonet i en del fall samman på bakhjulet. I ren reflex försökte jag bromsa men bakbromsen var lös och helt urkopplad. Detta skedde i en nedförsbacke på glashal yta och att jag lyckades stanna stående med ett 10m långt bromssträck efter mig. Gudarna kanske ville väl ändå? Vi tänkte snabbt och vi kom fram till att jag blev motorcykelvakt och britten körde tillbaka många många mil för att leta efter hjälp. Men just där vi stannade, just där var vi utelämnade till slumpen för det var många mil till närmaste by.

3 långa tråkiga timmar senare kom han tillbaka med en ny mutter till svingarmen, men inget verktyg. För att göra det bästa av situationen så lyckades vi få ihop motorcykeln igen men jag fick köra i 20km/h tillbaka till samma by. Samtidigt som jag svor över den långsamma hastigheten så höll jag med min vänsterhand i muttern som höll karossen i en del. Hungrig, trött, frustrerad, kallt och förjävligt men känslan utav komik till denna resa levde fortfarande kvar i oss. Det gav oss många skratt i röran!

Väl framme i närmaste by blev vi omringade av en folkmassa. Med handgester lyckades vi (fråga mig inte hur), tala om för de lokala invånarna att motorcykelarna och vi två behöver transport till Hue på direkten. Klockan var vi detta tillfälle sent på eftermiddagen. Minns hur vi satt på en trappa, hade köpt oss de vi kunde få tag på vilket slutade med mariekex och chokladpengar fundersamma om de faktiskt hade förstått att vi behövde en bil med flak som kunde köra oss. De hade sagt att bil kommer och vi skulle vänta. Men timmarna gick och desto längre vi vänta desto längre tappade vi hopp om att en mirakelbil och chaufför skulle dyka upp. 21.00, där skedde miraklet! Bilen kom med chaufför. För att nämna var det dryga 3 timmar till Hue och vi fick betala dyrt för att få oss två och motorcyklarna transporterade. Men på något sätt löstes allt efter många timmar. Timmar väntandes i regnet på min vän som skulle komma tillbaka med räddning, timmar i ett tomrum av funderingar om vi faktisk skulle få oss en taxi och timmar i en skumpig lastbil.

02.00 stannade vi utanför ett hotell i Hue. Vi fick hjälp att lasta av motorcyklarna av en man som passerade oss på gatan. Och här kommer ännu ett mirakel. Jag visade var problemet fanns på min hoj, mannen log och sprang iväg. 5 minuter senare dök han upp igen med rätt verktyg, lagade svingen och egentligen snipp snapp snut så var sagan faktiskt slut. Kortfattat så lagade mannen min motorcykel, dagen efter lämnade jag tillbaka den till uthyrarna problemfritt. Jag och min vän firade och tog adjö och jag flög hem till Sverige med en historia att berätta.